När bägaren rinner över så vill jag bara kunna lyfta luren o ringa...
Denna dagen har varit så full av press, stress och frustration så att jag trodde jag skulle bli tokig, men den avslutades med att jag gick från den stora byggnaden med vetskapen om att jag får köra truck helt själv imorgon...
Jag har liiiite svårt att tro på mig själv i vissa lägen, och mitt obefintliga tålamod hjälper sällan till i dessa läge.
Kan knappt räkna gångerna som jag varit totalt kallsvettig, uppe i varv och spänd så till den milda grad att jag trott att jag skulle kräkas rakt ut i luften precis där jag stod.
Det va länge sen jag kände den paniken.
Och jag är väldigt glad att mina kollegor pushade mig att fortsätta, för fegisen i mig ville bara parkera, gå ut ur lokalen och bara ringa ett samtal...
När jag stod där, helt panikslagen (av egentligen ingen anledning) med gråten i halsen och tårarna på väg så tänkte jag bara att: när jag kommer ut i min bil så vill jag bara sätta mig och ringa min bästa vän.
Dessa känslor och dessa situationer är så svåra att beskriva men jag vet att hon vet vad jag menar...
Men jag gick därifrån helnöjd med mig själv och min insats!
Och behövde aldrig ringa min vän...tur va väl de, att komma hem till ett röstmeddelanden med en totalt havererad, frustrerad och arg Sandra hade ju inte varit så trevligt...haha!

Så från och med nu ska jag låta bli att pressa mig själv så hårt, man kan helt enkelt inte va bäst på allt från början...men att vara nybörjare och osäkerheten själv är ju hemskt, vad det än gäller...
Men jag ska öva!
Efterhand som jag blir bättre så är jag övertygad om att jag kommer tycka att det är jätteskoj...

Så ja, det har varit en händelserik dag minst sagt...nu ska jag snart bädda ner mig och ladda för morgondagen...
Det bästa är väl om man ställer sig direkt imorgon och kör truck igen så att man får lite kläm på de...

Åh vilket långt inlägg...kanske inte så intressant för er läsare men jag behövde få detta ur mig...